Under större delen av mitt liv har jag skrivit. I min ungdom som entusiastisk amatör, de senaste tjugo åren som professionell författare. Jag har skrivit dikter, noveller, romaner, pjäser, essäer, artiklar, recensioner, betraktelser. Till och med en predikan, trots att jag inte är troende. Erfarenheterna från manusskrivande är koncentrerade till den senare halvan av denna tjugoårsperiod.
För det mesta har jag arbetat tillsammans med amatörer vars entusiasm har skänkt mig mycket glädje. Det ligger redan i det franska uttrycket: "Någon som för sitt nöjes skull… o.s.v.". För att åstadkomma någonting meningsfull så måste det vara roligt. I den meningen är de flesta av oss amatörer.
Berömmelse är ett nyckfullt fenomen. Talang är ofta beroende av vem eller vilka som utdelar betyget. Men jag tror ändå att det grundläggande, alltså villkoren vad gäller själva hantverket, är desamma oavsett om dramatikern är Sofokles, Shakespeare, Ingmar Bergman eller du själv.
Störst framgång hade jag för egen del med pjäsen "Argentinsk likör" som sattes upp av Riksteatern 1995, spelades på ett femtiotal platser i hela landet och fick översvallande recensioner. Alltså precis vad en dramatiker kan önska sig. Bra recensioner, gott samarbete och vänner för livet.
Jag klarade mig alltså från negativ kritik. Något som dramatiker ofta drabbas av, oavsett storhet eller status. Läser vi recensioner i våra dags- och kvällstidningar märker man snart att recensenter har lättare att kritisera än att berömma. Det drabbar naturligtvis nybörjaren i större grad eftersom den hela tiden riskerar att jämföras med de allra största. Spelplanen är inte större än så.
Alla kan drabbas av kritik trots att det kanske inte var just dramatikers fel att pjäsen blev ett misslyckande. Teater är ju ett kollektivt arbete även om det är pjäsförfattaren som lägger grunden till en lyckad föreställning.
Inte sällan är det någon av skådespelarna, en dramaturg eller regissören själv som har skrivit pjäsen, trots att dessa personer kanske inte alls har de grundläggande förutsättningarna att göra det. Detta gäller i alla sammanhang: bland professionella eller amatörer.
Författarskap är ett mycket roligt, men samtidigt krävande arbete. Man kan tänka sig att jag med min erfarenhet av professionellt skrivande känner mig säker i min roll som författare eller dramatiker. Precis som en sjuksyster eller en byggnadsarbetare känner sig trygg efter många år i respektive yrken. Detta är naturligtvis en personlig läggning hos mig, men jag har aldrig känt mig riktigt säker när jag skriver. Det händer faktiskt att jag oroas inför den dag då jag kan tänkas göra det. För jag tror nämligen att man ska känna en viss osäkerhet och därmed ett visst skrivmotstånd. Det är detta som ger mig den extra skärpning som behövs för att få pjäsen, romanen eller dikten så bra som möjligt. Jag brukar kalla detta motstånd för "den kreativa osäkerheten".
Det är naturligtvis en fråga om balans eftersom man också kan hamna i det tillstånd av skrivkramp som flera av våra mest kända författare råkat ut för. Varje författare och dramatiker är alltså tvungen att känna sig fram till det som passar dem personligen. Och det gäller vare sig vi är glada amatörer eller inte.
Det finns en del tydliga skillnader mellan att skriva t.ex. prosa och pjäser. Den största skillnaden är att man som pjäsförfattare inte är ensam i sitt arbete.
Det positiva för mig var att jag plötsligt fick arbetskamrater från att ha suttit ensam på min skrivkammare i många år. Det negativa var att så många slet och drog i min text eller hade alldeles bestämda uppfattningar om den. Detta skedde ibland på ett mycket okänsligt sätt.
Men jag tror ändå att jag som manusskrivare får räkna med att negativa saker kan hända. De som ger upp sina ambitioner är oftast de skrivare som inte tål att deras texter blir omilt behandlade.
Naturligtvis ska en författare kämpa för sitt manus, men den nya värld han stigit in i har andra regler än de som finns i bokbranschen. In kommer producenter, regissörer, scenografer, dramaturger och yrkesmän som den utomstående knappt hört talas om. Och de flesta teatermänniskor tycker att just den lilla bit som de själva sysslar med är den allra viktigaste för föreställningen. En pjäsförfattare kan ofta bli en udda fågel som står utanför gruppens hierarkiska system. Där är det naturligtvis en stor fördel om du redan är en del av teatergruppen.
En gyllene regel är dock: Om du har respekt för de andras arbete, så kan du också kräva respekt för ditt eget.
drivs av:
| Våra andra stora tjänster: |
|
|